20 Grader kallt
Snöar det inte så är det såååå kallt, vi hade över 20 grader idag och det är inte roligt. Men varför gnälla man sitter inne i värmen och tittar ut det finns människor som inte har tak över huvudet i Sverige år 2009 så nu har det gnällts klart över den saken.
Uteliggare - en konst att överleva
Läs och begrunda kommer från ST
SUNDSVALL 2005-12-23 [03:00]
Åke och Eva smyger in i ett skjul, inte större än en lekstuga. Det ligger en madrass på golvet. Väggarna är nedklottrade, ett lysrör sprider sitt sterila ljus och det finns ett litet element.
Deras nattkvarter. Som uteliggare får man inte vara kräsen.
- Vad skönt att slippa stationen, säger Eva när hon vant installerar sig och remmar av sig de blöta skorna med sina rödsvullna fingrar.
Åke tar av sig jackan men behåller de fyra tröjorna på.
De sätter sig på madrassen och börjar berätta. Om liv som aldrig blev som de skulle. Misshandel. Missbruk. Missar överhuvudtaget i överflöd.
På morgonen är Eva på ett uselt humör. Hon har fått mens under natten och i skjulet finns varken vatten eller toalett.
- Och det kostar fem kronor för kvinnor att gå på toaletten. Fem kronor. Varför kan det inte vara gratis som det är för männen? säger hon trött.
I desperata situationer nyttjar hon herrarnas pissoar.
- Jag skäms när jag ser hur folk kollar på mig med förakt i blicken. Men de har inte gått en meter i mina skor.
Eva är 42 år. Hon får 58 kronor om dagen från sociala. Hennes trasiga joggingskor med mocka framtill suger upp fukten effektivt. En trasig jacka som hon fått på Slink In håller henne varm upptill.
Åke har svår värk i höften och händerna är söndervärkta och deformerade och lever på sjukpension. Hans höftfel tvingar honom att gå med kryckor, i halkan måste ispiggarna fällas ut och det ger hårdare rekyler i händer och armar jämfört med när gummiplattan tar emot. Och vägen från deras nattliga tillflyktsort in till centrum är lång. Inte heller han har vinterskor, men det löser sig under dagen. Han får ett par av en polare, visserligen för stora, fast det gör inget, de är varma.
De är inte ensamma om att leva i samhällets yttersta marginaler. Gemensam nämnare för uteliggarna är tragiska, kolsvarta livsöden. Mycket av deras tid går åt till att hitta något som smärtlindrar den grundmurade ångest de bär på. Att följa dem ger inblick i en brutal verklighet.
Åke och Eva hittade varandra för några månader sedan när de båda befann sig i en mycket skör situation.
- Jag hade inte överlevt utan Eva, upprepar Åke gång på gång.
Eva känner likadant. Blickarna mellan dem glittrar. Annars är det inte mycket som lyser upp deras tillvaro.
I våras blev Åke utan bostad, Eva förlorade sin i augusti. Dagtid är Navet så nära ett hem för dem som man kan komma. De delar upp stationen i en köks- och vardagsrumsdel, när något ska intas görs det i köket medan umgänget sker i rummet. Bekantskapskretsen är stor, de känner alla som inte är bussresenärer men som kommer dit ändå. Flera av dem är i samma situation som Åke och Eva.
Det värsta problemet är nätterna vintertid.
Järnvägsstationen är ett av deras nattalternativ när skjulet är upptaget. Stationslivet betyder några timmars sömn före midnatt. Sedan är det stängt till 03.30 på vardagar, helger öppnas det inte förrän sju på morgonen. Då måste de hitta en trappuppgång eller annat skrymsle. På grund av Åkes handikapp kan de aldrig stanna länge, han blir stel och får ont av att ligga på ett kallt stengolv. Sedan gäller vandringar för att få igång blodcirkulationen. Under morgontimmarna är det läge att plocka tomglas och hämta gammalt slängt bröd utanför ett bageri, konkurrensen om varorna är stenhård så det gäller att vara ute tidigt. Till deras förtrytelse har containrar där de förut hittat bröd och pastasallader nu försetts med lås.
Fem gånger har de lyckats få plats på natthärbärget som öppnade i oktober. Det har varit de bästa nätterna de senaste månaderna, även om de inte fått dela rum, för där hålls män och kvinnor åtskilda. Deras värsta nattminne är från ett soprum med en flera decimeter hög springa nedtill.
- Jag trodde vi skulle frysa ihjäl, konstaterar Eva.
De visar ett ställe där några vänner bott sedan i somras. Eva har själv tidigare huserat i utrymmet. Där finns plats för två madrasser på golvet men där är lukterna värre, lättast att urskilja är mögellukten. Mössen är hemtama. Toaletten består av en tunna en trappa upp. Vattentillgången är obefintlig.
Fast nu har Eva och Åke nästan lyckats få fatt på en lägenhet. Med Åkes pension kan de klara hyran. Vad som krävs är deposition av en månadshyra, 4 500 kronor. 2 000 har Eva fått låna av sin mamma. Resten hoppades hon att sociala skulle ställa upp med. Men det måste utredas. Under utredningens gång får de fortsätta att bo i skjulet, eller på stationen eller någon annanstans.
Vad de hoppas på?
- Plusgrader i vinter, säger Åke snabbt.
Tragiskt eller hur? Vi ska vara glada.
Smulan mår inte bra än, hon hade magsjuka eller nåt i helgen men det vill inte ge med sig, hon går omkring blek och emlig i raggsockor med stormagen, mammas lilltjej. Vi har kommit varandra så nära och det känns jättebra, vi har väl varit nära förut men nu är det på ett annat vis. Fattar ni att jag ska få vara med på förlossningen, äntligen. Jag har alltid sakt att jag skulle vilja vara dola och nu får jag vara det åt min egen flicka.
Tack Smulan om du visste vad det betyder för mig.
Jag kommer att bli den bästa momma som finns(hoppas jag)
Nu ska jag äta lunch hörs sen
Kramizar Eva
Uteliggare - en konst att överleva
Läs och begrunda kommer från ST
SUNDSVALL 2005-12-23 [03:00]
Åke och Eva smyger in i ett skjul, inte större än en lekstuga. Det ligger en madrass på golvet. Väggarna är nedklottrade, ett lysrör sprider sitt sterila ljus och det finns ett litet element.
Deras nattkvarter. Som uteliggare får man inte vara kräsen.
|
- Vad skönt att slippa stationen, säger Eva när hon vant installerar sig och remmar av sig de blöta skorna med sina rödsvullna fingrar.
Åke tar av sig jackan men behåller de fyra tröjorna på.
De sätter sig på madrassen och börjar berätta. Om liv som aldrig blev som de skulle. Misshandel. Missbruk. Missar överhuvudtaget i överflöd.
På morgonen är Eva på ett uselt humör. Hon har fått mens under natten och i skjulet finns varken vatten eller toalett.
- Och det kostar fem kronor för kvinnor att gå på toaletten. Fem kronor. Varför kan det inte vara gratis som det är för männen? säger hon trött.
I desperata situationer nyttjar hon herrarnas pissoar.
- Jag skäms när jag ser hur folk kollar på mig med förakt i blicken. Men de har inte gått en meter i mina skor.
Eva är 42 år. Hon får 58 kronor om dagen från sociala. Hennes trasiga joggingskor med mocka framtill suger upp fukten effektivt. En trasig jacka som hon fått på Slink In håller henne varm upptill.
Åke har svår värk i höften och händerna är söndervärkta och deformerade och lever på sjukpension. Hans höftfel tvingar honom att gå med kryckor, i halkan måste ispiggarna fällas ut och det ger hårdare rekyler i händer och armar jämfört med när gummiplattan tar emot. Och vägen från deras nattliga tillflyktsort in till centrum är lång. Inte heller han har vinterskor, men det löser sig under dagen. Han får ett par av en polare, visserligen för stora, fast det gör inget, de är varma.
De är inte ensamma om att leva i samhällets yttersta marginaler. Gemensam nämnare för uteliggarna är tragiska, kolsvarta livsöden. Mycket av deras tid går åt till att hitta något som smärtlindrar den grundmurade ångest de bär på. Att följa dem ger inblick i en brutal verklighet.
Åke och Eva hittade varandra för några månader sedan när de båda befann sig i en mycket skör situation.
- Jag hade inte överlevt utan Eva, upprepar Åke gång på gång.
Eva känner likadant. Blickarna mellan dem glittrar. Annars är det inte mycket som lyser upp deras tillvaro.
I våras blev Åke utan bostad, Eva förlorade sin i augusti. Dagtid är Navet så nära ett hem för dem som man kan komma. De delar upp stationen i en köks- och vardagsrumsdel, när något ska intas görs det i köket medan umgänget sker i rummet. Bekantskapskretsen är stor, de känner alla som inte är bussresenärer men som kommer dit ändå. Flera av dem är i samma situation som Åke och Eva.
Det värsta problemet är nätterna vintertid.
Järnvägsstationen är ett av deras nattalternativ när skjulet är upptaget. Stationslivet betyder några timmars sömn före midnatt. Sedan är det stängt till 03.30 på vardagar, helger öppnas det inte förrän sju på morgonen. Då måste de hitta en trappuppgång eller annat skrymsle. På grund av Åkes handikapp kan de aldrig stanna länge, han blir stel och får ont av att ligga på ett kallt stengolv. Sedan gäller vandringar för att få igång blodcirkulationen. Under morgontimmarna är det läge att plocka tomglas och hämta gammalt slängt bröd utanför ett bageri, konkurrensen om varorna är stenhård så det gäller att vara ute tidigt. Till deras förtrytelse har containrar där de förut hittat bröd och pastasallader nu försetts med lås.
Fem gånger har de lyckats få plats på natthärbärget som öppnade i oktober. Det har varit de bästa nätterna de senaste månaderna, även om de inte fått dela rum, för där hålls män och kvinnor åtskilda. Deras värsta nattminne är från ett soprum med en flera decimeter hög springa nedtill.
- Jag trodde vi skulle frysa ihjäl, konstaterar Eva.
De visar ett ställe där några vänner bott sedan i somras. Eva har själv tidigare huserat i utrymmet. Där finns plats för två madrasser på golvet men där är lukterna värre, lättast att urskilja är mögellukten. Mössen är hemtama. Toaletten består av en tunna en trappa upp. Vattentillgången är obefintlig.
Fast nu har Eva och Åke nästan lyckats få fatt på en lägenhet. Med Åkes pension kan de klara hyran. Vad som krävs är deposition av en månadshyra, 4 500 kronor. 2 000 har Eva fått låna av sin mamma. Resten hoppades hon att sociala skulle ställa upp med. Men det måste utredas. Under utredningens gång får de fortsätta att bo i skjulet, eller på stationen eller någon annanstans.
Vad de hoppas på?
- Plusgrader i vinter, säger Åke snabbt.
Tragiskt eller hur? Vi ska vara glada.
Smulan mår inte bra än, hon hade magsjuka eller nåt i helgen men det vill inte ge med sig, hon går omkring blek och emlig i raggsockor med stormagen, mammas lilltjej. Vi har kommit varandra så nära och det känns jättebra, vi har väl varit nära förut men nu är det på ett annat vis. Fattar ni att jag ska få vara med på förlossningen, äntligen. Jag har alltid sakt att jag skulle vilja vara dola och nu får jag vara det åt min egen flicka.
Tack Smulan om du visste vad det betyder för mig.
Jag kommer att bli den bästa momma som finns(hoppas jag)
Nu ska jag äta lunch hörs sen
Kramizar Eva
Kommentarer
Postat av: smulan
ja det kommer du bli.
älskar dig och tack för all hjälp.
puss <3
Trackback
